Om SPF Riksförbund

glad_kvinna109Idag, år 2009, är SPF en medlemsorganisation för människor som är berättigade till pension, oavsett ålder. SPF är politiskt och religiöst obundet. Organisationen har cirka 260 000 medlemmar, 850 föreningar, 27 distrikt och ett förbundskansli. Inflytande, valfrihet och livskvalitet sammanfattar vad SPF arbetar med för medlemmarnas bästa. Aktivitet och gemenskap samt rättigheter och inflytande är centrala frågor för SPF, som aktivt arbetar för en bra politik för äldre, inte minst ekonomiskt, samt en bra folkhälsa för äldre. Inom SPF kan, den som vill, hitta intressanta områden att aktivera sig inom och finna gemenskap.

Den svenska pensionärsrörelsen består av fem rikstäckande förbund med närmare 900 000 medlemmar. Samtliga deltar i Regeringens Pensionärskommitté, som är ett permanent forum för överläggningar mellan regeringen och pensionärernas företrädare. En såpass stor rörelse har stort inflytande i samhället, förutsatt att man enas i väsentliga frågor. SPF är också remissinstans för regeringens förslag som berör äldre i samhället.

När föregångaren till SPF bildades, Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, SFRF, 1939 i Göteborg med omnejd, bestod det av kommunister och syndikalister. Medlemmarna var fattiga och stred för att förbättra ekonomiska och sociala villkor.

I förbundet har oftast funnits en vilja att förhålla sig partipolitiskt neutralt. Förbundet har närmat sig flera partier för råd, stöd, hjälp och påtryckning. I början av 1940-talet fanns cirka 500 000 ålderspensionärer över 67 år. Sextiotvå procent av dem hade så låga inkomster att de fick behovsprövade bidrag främst så kallat fattigvårdsunderstöd. Idag är antalet pensionärer 65+ mångdubblat till cirka 1,6 miljoner. Men allmän folkpension började betalas ut 1914 till alla medborgare som fyllt 67 år.

Idag är SPF remissinstans, pension är en självklar rättighet och bidrag är inte något de flesta är beroende av.

År 1947 fick fortfarande sexton procent av de äldre bidrag från fattigvården.

Pensionsålder, pensionens storlek, hälsa, sjukvård, omsorg och boende är de främsta frågorna som SPF ägnat och ägnar sig åt. Ett krav har varit indexreglerade pensioner. Ibland har tanken att bilda ett pensionärsparti tagit form, det vill säga att pensionärsorganisationernas samarbete intensifieras och utmynnar i ett parti. Denna tanke var särskilt tydlig i slutet av 1940-talet. Det har senare också bildats pensionärspartier. Men de har inte etablerat sig i Riksdagen, men i vissa kommuner och landsting. De har då haft en utpräglad vårdprofil.

I februari 1949 utsågs för första gången en kvinnlig ordförande i SPF, Alfrida Lindström från Enskede.

1956 protokollerades vid ett styrelsemöte en anteckning i marginalen av ordförande: ”Majoritet borgerlig”. Då hade styrelsen redovisat sina partipolitiska sympatier. Men man var även då partipolitiskt oavhängiga. Förbundet skulle bestå av pensionärer och blivande pensionärer som sympatiserade med Förbundets krav.

Andra frågor som man drivit är att invalider skulle omfattas av folkpension, folkpensionärer skulle befrias från beskattning, pensionsåldern skulle kunna vara rörlig, pensionärsrabatt på SL och radiolicens, så kallade ålderdomshem skulle inte vara ”fattighus” utan värdigt boende för äldre.

Klart är att med starka pensionärsorganisationer har äldre en stark representation mot myndigheter och politiker, både lokalt och nationellt. Påtryckningsfaktorn är påtaglig.

1961 blev nyckelorden ”Öppenhet och neutralitet” (neutralitet politiskt och religiöst; öppenhet mot medlemmar). Ökad trivsel och trygghet var Riksförbundets främsta mål i mitten av 1960-talet.

I mitten av 1960-talet började Riksförbundet närma sig en borgerlig hållning. Då tilltog också medvetenheten om motionens betydelse för ett bra och långt liv för de äldre. Detta gällde både kropp och själ, gymnastik såväl som studieverksamt, utflykter och film.

Åldersgränsen för inträde dryftades fortfarande. 1968 tog en artikel i Förbundets tidning upp vikten av politisk neutralitet. Under 1968 tog samarbetet med studieförbundet Vuxenskolan form och 1969 slöts ett samarbetsavtal.

I maj 1971 skickade PRO en skriftlig förfrågan om sammanslagning av de både pensionärsorganisationerna för att på så sätt motverka splittring och stärka pensionärsgruppen. Efter en livlig intern debatt inom SFRF avslogs förslaget.

På 1970-talet skrev Riksförbundet till Konungen och menade att den materiella standarden för äldre ökat men tryggheten försämrats. Man ville ha:

  1. Förstärkning av polisen särskilt i storstäder, fler poliser på gatorna.
  2. Strängare straff för brott mot äldre.
  3. Skolan måste fostra barn till att visa hänsyn och omsorg.

1976 drev SFRF att man skulle inrätta pensionärsråd inom kommun och landsting. Man ville även ingå i indexnämnden, vilket dock avslogs.

1979 inrättade dåvarande socialministern en äldreberedning för levnadsförhållanden för äldre. PRO och SFRF bjöds in till överläggningar med regeringen.

Frågan om äldres möjligheter till en bättre ekonomi, ett socialt liv utanför hemmet och stimulans i tillvaron aktualiserade frågan om äldres möjligheter att delta i arbetslivet. Det skulle tveklöst ge en samhällsekonomisk vinst. Den frågan är aktuell idag då regeringen driver en politik för att få så många som möjligt ut på arbetsmarknaden.

I juni 1986 ändrades organisationens namn till SPF, Sveriges Pensionärsförbund.

Texten ovan kopierad 20090826 från Riksförbundets hemsida SPFPortal.se.